Pappa...
8 månader idag,
Fattar inte hur du kunde göra såhär,
Fattar du inte att jag saknar dig?
Fattar du inte att du är min pappa?
Fattar du inte att jag älskar dig?
Fan fan fan fan....
Kom tillbaka.....
Jag klarar inte av att ständigt dag ut och dag in kasta mina tankar på dig, och hur du kunde vara så förbannat jävla självisk och lämna oss i en sådan jävla ovisshet,
Det tar hårdare och hårdare dag för dag att du lämnade oss....
Pappa, jag saknar dig.
Fattar inte hur du kunde göra såhär,
Fattar du inte att jag saknar dig?
Fattar du inte att du är min pappa?
Fattar du inte att jag älskar dig?
Fan fan fan fan....
Kom tillbaka.....
Jag klarar inte av att ständigt dag ut och dag in kasta mina tankar på dig, och hur du kunde vara så förbannat jävla självisk och lämna oss i en sådan jävla ovisshet,
Det tar hårdare och hårdare dag för dag att du lämnade oss....
Pappa, jag saknar dig.
I papperskorgen, där du hör hemma.
WzuuPp?
Just nu känner jag för att skriva ur mig,
'duvet, känslor, drama och allt sånt crap. Aldrig har jag utfört ett sådant blogginlägg, MEN; känner för att göra de, vill typ språka på om hur jag mår och vad jag gör osv bla bla..
Så se detta som att jag skulle skriva ett personligt brev,
Jag jobbar som kock, på restaurangen Nancy's steakhouse,
Ligger på ett stort köpcentrum i Helsingborg, (som förövrigt är sveriges största modevaruhus)
Där serverar vi tip top burgare, ribs och diverse kötträtter. Hög kvalité på maten, och alltid bra råvaror,
Trivs som fuck där, bra personal, gudomliga chefer osv.
Sen jag började på Nancy's så har jag själv som människa växt mega mycket, mitt sinne för mat och agerande under stress har utvecklat till något riktigt bra.
Jag känner mig så säker i min roll där, jag har krigat åt mig riktigt mycket ansvar och min potential har höjts till skyarna.
Går in på min 3dje månad och det blir bara bättre och bättre. Har fått sjuka ambitioner, mina framtidsplaner har växt som fan, har äntligen kommit i ett stadie i livet då jag riktigt trivs med mig själv och det jag jobbar med.
Inom 3-4 år, så kommer Sebastian Lidström va ett namn, ett namn så kommer slå (förhoppningsvis) världen med en sån sjuk storm, ska bli känd,
Jag kan
Jag vill
Jag ska!
Så, någon som är sugen på en välgjord, bra och förövrigt riktigt välsmakad hamburgare,
Vänd er då till mig, för det finns få som skulle knäcka mig på de ämnet.
Många tror att en hamburgare är pissenkelt att smiska ihop.
Visserligen
Men om du vill ha en i minsta detalj som smakar riktigt ljuvligt varenda gång du tuggar,
Och ser helt underbar ut när du får den serverad, ja då lär man lägga ner lite energi på den ...
Förövrigt så, livet här nere i Skåne är klockish, börjar få mig en respektabel umgängeskrets, Miljön är så fruktansvärt underbart ..
Ångrar inte ens en mikro sekund att jag tog mitt shit och flyttade hit, ibland måste man kasta om sig i livet, börja om på nytt för att sen verkligen få en helhet över sin realtidsuppfattning, Vilket jag fått nu, Och vet ni vad, I couldn't be happier..
Trots detta, Så finns det ngt i livet som fattas, typ den där känslan av kärlek... tror jag Har lite smått i kroppen en aning av en brutal ensamhet, den man gärna gärna inte vill ha.
Jag vill få den känslan som t.ex;
Man har precis gått av ett jobbigt 12h pass, man tar sig hemåt.
När man väl kommer hem skulle jag vilja ha någon man kan dela sin dag med,
Någon som bryr sig om sina tankar, (på det sättet jag vill bli brydd på)
Någon att krypa ner hos och bara smälta in i.
Någon att kunna kolla rakt in i ögonen i och verkligen inse hur mycket man tycker om den,
Någon att kunna kyssa och känna ilningar i magen då kyssen e slut,
Saken är ju denna,
(kommer låta fett lame detta)
Men en liten och vacker flicka tog en gång mitt hjärta med storm,
Hon är vacker, som få.
Hennes personlighet är något utöver det vanliga,
Hon förstår mig, som ingen annan.
När mina läppar mötte hennes kändes det faktiskt bara som att det va jag och hon kvar på hela världen, som man hamnade i ett Vacuum där man aldrig vill komma ifrån,
Saken e den, att jag knappt får ut hur jag egentligen tycker och känner i varken ur att säga de eller skriva de, (och det är sjukt random, då jag brukar vara specialist på att uttrycka mig med ord med tangenter)
Jag tänker inte nämna ens en bokstav av hennes namn, eller något dyl.
Men du satt ett sånt sjukt spår inom mig, och jag saknar dig mera och mera för varje dag som går. Du är helt fucking klockren, får jag chans på dig? (:
(sa ju att det skulle låta lame)
Men ni ser, även jag kan vara en standardbloggare!
Dock antar jag antar att mina ansträngningar är för mycket, antar att jag själv försummat vissa saker för att inte få uppleva detta, Men, kör med filosofin, att jag lär mig utav händelserna, och kan därefter agera bättre eftersom...
Nu har jag lökat och fjantat mig för mycket, EM final nu. Må bäst...
Och ja, sist men inte minst,
Det borde typ vara du och jag, Vi...
Puss
På min blogg hittar du bilder från min vardag och text som beskriver mitt liv som arbetande hos..
